Ljuset som tar livet.
För 5 månader sen, fick en släkting till mig cancer..
slutdatumet vart räknad, 3-6 månader.
hon dog den 16 Augusti 2009.
slutdatumet vart räknad, 3-6 månader.
hon dog den 16 Augusti 2009.
för 5 månader minns jag morgonen som skakade om min värld, när mamma kommer in med tårar i ögonen, suckar och säger att en släkting har fått cancer, och att den va obotlig. Snabbt reste jag mig upp och kollade på henne, fattade först inte, men sen trängde paniken in i bröstkorgen, räddslan tog över min kropp över att förlora henne. Räddslan att se mamma förstöras.
Mamma ringde min storasyster katja, hon som hade jobbat natt kom tidigt hem till oss morgonen därpå, utan Oliver.
Dt ända vi gjorde va att vi kollade på varann först, helt omskakade va vi helt båda, ingen visste va man skulle säga.
tills vi frågade varann hur vi mådde.
Dagarna därpå reste vi till Finland, resan va lång eftersom vi va tvugna att åka bil från Åbo till Kuopio, ungefär 7 timmar tog det att komma fram.
Morgonen vi kom till Finland, åkte vi till sjukhuset, parkerade lungt bilen och jag o min syster stog kvar o väntade med Oliver medans mamma hämtade vår släkting, ungefär 10 minuter senare kommer hon tillbaka, gående med en gul person brevid sig, hyn va så gul att ja misstog mig nästan att dt va en Simpson gubbe.
(när man har cancer så får man starka mediciner som gör hyn gul).
Glada som fan, jag o min syster, så gick vi fram o kramade den gula personen.
Dt gjorde ont att ljuga för farmor o farfar om varför vi va där, varken ja o katja fick först fram ut några ord, vi kollade ner i golvet först, tills hon klämde ut sig att vi kom för att fira vår släktings föddelsedag och morsdag.
men veckan gick fort, sen va de dags att åka tillbaka till Sverige.
Vi skulle åka på kvällen, hela bilen va fullpackad och de va dags att åka.
Minns hur vår släkting vinkade med båda händerna med floder ner rinnande från ögonen.
Vi alla grät, som fan, och aldrig har jag sett min storasyster gråta. aldrig.
Nån vecka senare, åkte jag och Mamma till Finland igen.
Vi fick ta tåget, obekväma stolar, tågbyte och långa väntetider. Men vad fanns de att göra än att sitta o vänta?
de fanns inte mkt att göra i Finland, speciellt om man inte hade nån att va med.
Men jag fick va med min kära släkting, och det va därför jag åkte dit.
Dt är förklaringen till varför jag och min familj har varit i Finland så mycket den här sommaren, o varför ja inte har funnits i skolan ett par gånger.
Cancern var i magen och obotlig, i slutändan sov hon väldigt mycket.
16 Augusti 2009.
stog mamma mitt på dan och manglade lakan, tills en tanke om att hon va tvungen att ringa vår släkting nu, på en gång, o inte vänta tills hon hade manglat klart.
lungt sitter jag vid datorn tills mamma börjar höja rösten o säga: MAMMA HÖR DU MIG ?! HALLÅÅ!?!!
mamma ringde mormor, precis då hon höll på dö.
Mormor hörde inte henne, o pratade mycket svagt, men det ända mormor fick fram, var: Anne, nu dör jag.
Panikslaget drar ja åt mig närmaste mobil och ringer farmor, medans mamma gråter och Ninni tröstar henne.
Kunde inte säga ett ord först förenns ja hade lugnat ner mig, tack vare Farmor ringde hon ambulansen.
men ambulansen hann inte fram.
Min mammas moster hade kommit precis fram till porten när dom kom, hon annade direkt.
När dom väl hade kommit in, i lägenheten, hade min mormor, legat i sin säng och spytt blod oavbruttet.
och dött.
Minns du mormor när jag sa att Morfar var en stilig karl? Ville bara säga att du var riktigt vacker på dödsbädden, man såg att du inte hade ont, men ja visste inte om ja skulle gråta eller le.
och jag lovar dig mormor, ja ska inte gråta, jag lovade att du inte skulle dö i cancer, men vad fan kunde ja göra?
men så länge jag minns dig kommer du alltid att leva kvar i mitt hjärta.
Vila i Frid mormor, Lisa Toivanen <3
Mamma ringde min storasyster katja, hon som hade jobbat natt kom tidigt hem till oss morgonen därpå, utan Oliver.
Dt ända vi gjorde va att vi kollade på varann först, helt omskakade va vi helt båda, ingen visste va man skulle säga.
tills vi frågade varann hur vi mådde.
Dagarna därpå reste vi till Finland, resan va lång eftersom vi va tvugna att åka bil från Åbo till Kuopio, ungefär 7 timmar tog det att komma fram.
Morgonen vi kom till Finland, åkte vi till sjukhuset, parkerade lungt bilen och jag o min syster stog kvar o väntade med Oliver medans mamma hämtade vår släkting, ungefär 10 minuter senare kommer hon tillbaka, gående med en gul person brevid sig, hyn va så gul att ja misstog mig nästan att dt va en Simpson gubbe.
(när man har cancer så får man starka mediciner som gör hyn gul).
Glada som fan, jag o min syster, så gick vi fram o kramade den gula personen.
Dt gjorde ont att ljuga för farmor o farfar om varför vi va där, varken ja o katja fick först fram ut några ord, vi kollade ner i golvet först, tills hon klämde ut sig att vi kom för att fira vår släktings föddelsedag och morsdag.
men veckan gick fort, sen va de dags att åka tillbaka till Sverige.
Vi skulle åka på kvällen, hela bilen va fullpackad och de va dags att åka.
Minns hur vår släkting vinkade med båda händerna med floder ner rinnande från ögonen.
Vi alla grät, som fan, och aldrig har jag sett min storasyster gråta. aldrig.
Nån vecka senare, åkte jag och Mamma till Finland igen.
Vi fick ta tåget, obekväma stolar, tågbyte och långa väntetider. Men vad fanns de att göra än att sitta o vänta?
de fanns inte mkt att göra i Finland, speciellt om man inte hade nån att va med.
Men jag fick va med min kära släkting, och det va därför jag åkte dit.
Dt är förklaringen till varför jag och min familj har varit i Finland så mycket den här sommaren, o varför ja inte har funnits i skolan ett par gånger.
Cancern var i magen och obotlig, i slutändan sov hon väldigt mycket.
16 Augusti 2009.
stog mamma mitt på dan och manglade lakan, tills en tanke om att hon va tvungen att ringa vår släkting nu, på en gång, o inte vänta tills hon hade manglat klart.
lungt sitter jag vid datorn tills mamma börjar höja rösten o säga: MAMMA HÖR DU MIG ?! HALLÅÅ!?!!
mamma ringde mormor, precis då hon höll på dö.
Mormor hörde inte henne, o pratade mycket svagt, men det ända mormor fick fram, var: Anne, nu dör jag.
Panikslaget drar ja åt mig närmaste mobil och ringer farmor, medans mamma gråter och Ninni tröstar henne.
Kunde inte säga ett ord först förenns ja hade lugnat ner mig, tack vare Farmor ringde hon ambulansen.
men ambulansen hann inte fram.
Min mammas moster hade kommit precis fram till porten när dom kom, hon annade direkt.
När dom väl hade kommit in, i lägenheten, hade min mormor, legat i sin säng och spytt blod oavbruttet.
och dött.
Minns du mormor när jag sa att Morfar var en stilig karl? Ville bara säga att du var riktigt vacker på dödsbädden, man såg att du inte hade ont, men ja visste inte om ja skulle gråta eller le.
och jag lovar dig mormor, ja ska inte gråta, jag lovade att du inte skulle dö i cancer, men vad fan kunde ja göra?
men så länge jag minns dig kommer du alltid att leva kvar i mitt hjärta.
Vila i Frid mormor, Lisa Toivanen <3
Kommentarer
Postat av: Amaia
R.I.P Lisa Toivanen :( <3
Trackback
